elinkarlsson

det är en befrielse att gråta
att få gråta hejdlöst till andras berättelser
jill jonsson i p1
sommarpratare
benen bär en ej
luften räcker inte till
det är nästan lite självplågan i det
att vilja lyssna på sorliga
hemska
och jobbiga berättelser
men jag kan inte låta bli
jag dras till det
som sagt
en befrielse
jag söker ständigt nya berättelser
hoppas på flera vackra sommarpratare
som jag kan ligga uppkrupen i familjens blåa skinnsoffa
och gråta till
vackra berättelser som berör
som jag önskar jag kunde skriva själv
men så intressant liv lever jag inte
tyvärr
har varken brutit ett ben eller haft cancer
peppar peppar
inget jag önskar någon i världen
inte för fem öre
inte ens min värsta fiende
men det är så extremt givande att lyssna till dem
få känns medkänsla
och känna uppskattning inför sitt eget liv
som är långt ifrån så hemskt som de liv jill berättar om
vet inte om det borde skämmas för att jag uppskattar att höra sådana berättalser
är det egoistiskt att vilja höra dem
glorifiera sitt eget liv
för det gör jag verkligen inte
inte för fem öre