Since you been gone
Nu börjas det igen tänker vissa. Andra orkar inte ens med att höra på. Jag vet inte vilken sida jag tillhör. Det är en sån där grej som jag tänker att jag borde ta ställning till men som jag skjuter fram. Jag tar en paus ifrån det redan innan jag har börjat. Det är rätt intressant med sådana pauser. Jag har dem hela tiden. Vet inte om det är bra eller dåligt. Allt man inte vill tänka på, allt man inte vill göra. Paus. Punkt. Att man sedan får fruktansvärt ont i magen efteråt. Det är sådant man får leva med. Men man gjorde ju i alla fall ett val.
Borta bäst har blivit en sån där bok. En bok som faller mig i smaken. Framsidan, check. Texten på baksidan, check. Innehållet. Det var en sån där present till mamma. Eller jag köpte den för att jag själv ville ha den. Och det mitt bästa tips. På riktigt. På sidan 231 står det. (sådär dålig fakta som ingen egentligen vill läsa, vilken sida det står på. Bara en liten detalj, det måste ju finnas någon som är som jag också, eller det är väl det det inte gör?)
"Nä, det känns som om det krävs så oerhört mycket kraft bara att försöka ta reda på vad jag är intresserad av. Och vet du vad jag är mest rädd för? Att det ska visa sej att jag har anpassat mej så mycket i livet att jag har förlorat det som är jag."
Även om jag hatar när folk berättar i sina bloggar vad de gör om dagarna (förlåt elin) så lyfter jag ändå fram den här incidenten. Jag går ner för att göra te. På samma vis som när du var hemma. Jag gör en hel kanna. Sedan inser jag vad felet är. Kände att det var ju inte helt rätt. Jag är ju ensam hemma. Jag drack en kopp. Sen hällde jag ut allt. I ren protest. Man kan inte begära hur mycket som helst av en människa. När man vänjer sig vid en grej, ett besök, en syster. Då sitter det kvar. Till Uppsala är det långt. Och de som inte förstod poängen med den här biten kan ju bara sluta läsa direkt.
Syskon ska vara tillsammans. Det är sånt som man inser när man är tillsammans.
I must admit that I
Been feeling so alone
It's what I am
it's what I’ve been
what I’ve become
Fruktansvärt klyschigt jag vet. Jag tar nog gärna stämpeln dock.
Förresten är det jag som är hanna. För dem som inte förstod det.
Borta bäst har blivit en sån där bok. En bok som faller mig i smaken. Framsidan, check. Texten på baksidan, check. Innehållet. Det var en sån där present till mamma. Eller jag köpte den för att jag själv ville ha den. Och det mitt bästa tips. På riktigt. På sidan 231 står det. (sådär dålig fakta som ingen egentligen vill läsa, vilken sida det står på. Bara en liten detalj, det måste ju finnas någon som är som jag också, eller det är väl det det inte gör?)
"Nä, det känns som om det krävs så oerhört mycket kraft bara att försöka ta reda på vad jag är intresserad av. Och vet du vad jag är mest rädd för? Att det ska visa sej att jag har anpassat mej så mycket i livet att jag har förlorat det som är jag."
Även om jag hatar när folk berättar i sina bloggar vad de gör om dagarna (förlåt elin) så lyfter jag ändå fram den här incidenten. Jag går ner för att göra te. På samma vis som när du var hemma. Jag gör en hel kanna. Sedan inser jag vad felet är. Kände att det var ju inte helt rätt. Jag är ju ensam hemma. Jag drack en kopp. Sen hällde jag ut allt. I ren protest. Man kan inte begära hur mycket som helst av en människa. När man vänjer sig vid en grej, ett besök, en syster. Då sitter det kvar. Till Uppsala är det långt. Och de som inte förstod poängen med den här biten kan ju bara sluta läsa direkt.
Syskon ska vara tillsammans. Det är sånt som man inser när man är tillsammans.
I must admit that I
Been feeling so alone
It's what I am
it's what I’ve been
what I’ve become
Fruktansvärt klyschigt jag vet. Jag tar nog gärna stämpeln dock.
Förresten är det jag som är hanna. För dem som inte förstod det.
Kommentarer
Postat av: elin
<3
Trackback
